När jag var yngre hade jag som de flesta andra en tydlig bild av var i livet jag skulle befinna mig när jag hade nått en viss ålder. Vid 23 skulle jag vara mitt uppe i en utbildning. Helt klart. Vilken utbildning jag skulle vara mitt uppe i hade jag inte helt klart för mig, men någon viktig i alla fall. Nu, några insikter senare, känns det inte lika viktigt som det gjorde då. Visst, det hade varit fantastiskt skönt att ha en utbildning att luta sig mot, men det känns inte riktigt som om det är ett skäl nog att hoppa på vad som helst.
För tillfället känns det som om mitt liv har en riktning ändå. Finns det bara en riktning är jag villig att vänta och se vilka alternativ som uppenbarar sig.
Men om jag skall vara helt ärlig så känns det som om jag försöker övertyga mig själv just nu. Och det går faktiskt ganska bra.
Jag är i alla fall, utan tvekan, fruktansvärt glad att jag har en fästman som Efraim. Som innan jag vaknade idag stekte champinjoner till en smörgås, kokade kaffe och har smygköpte två bakverk och Tropicana-juice.
Nu skall vi ut och gå. Jag, Efraim och mina nya skor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar