Det är verkligen värt mer än något annat att ha någonstans att arbeta. Ett fullt utrustat syrum med en färdigträdd maskin och ett arbetsbord i bra höjd. Hela vitsen är att man skall kunna arbeta där. Att komma dit och inse att man inte riktigt städade efter sig förra gången är det värsta.
Hela röran där uppe gör mig matt. Varje liten skräphög har motiveringen "Äh, jag lägger det där så länge. Måste hinna sy mer!" Jag förstår inte min egen logik. Det är som om jag är en främling för mig själv. Jag vet inte vad jag själv uppskattar.
Jag lyckades i alla fall sätta igång med lite sömnad ändå.
Efraims nya skjorta: